Allmänt om Figo
Sommaren 2000 läste mamma en annons i Corren om att det fanns collievalpar till salu i Linköping. En skulle eventuellt vara på ”halvfoder”…då det nu som då saknades pengar till att köpa en valp, lät detta med halv bra. Vi ringde uppfödaren och fick snart komma och titta på valparna. Tre små hanvalpar tultade runt i en trädgård ute i Ryd, under tryggt överseende av mamma Sandy. Den sötaste valpen visade sig vara den aktuella för oss. Han hade ett vackert huvud och var tecknad som skuggad sobel.

Sommar 2000 och vad hände då av vikt i världen, Europa? Just det, EM-fotboll i Belgien och Holland. Uppfödarens man och barn följde slaviskt denna tilldragelse, inte pga. av Sveriges mediokra insats utan för det läckra portugisiska laget med sin sköna fotboll. Således döptes valparna efter favoritspelarna Costa, Pinto och Figo. Min egen favorit under EM var just den portugisiske mittfältaren Lúis Figo, och när det visade sig att det var just valpen Figo som var ”vår” valp, var min lycka total. Vilket tecken från ovan!

Papper skrevs och några dagar senare flyttade den lilla liraren in hos oss.

Figo blev mammas hund, det var hon som alltid drömt om en egen collie (sen hon läst i en hundbok att collien inte jagar och avskyr bråk) Själv hade jag vid den här tiden fortfarande min blandras Nalle som jag tränade och även tävlade lite med.

Men när åren gick och Nalle började bli gammal och mammas intresse för att träna hund visade sig vara lika med noll, tog jag sen över Figo och började träna honom i spår och lydnad. Vi gick en mycket trevlig appellkurs på klubben och drömde om en brukskarriär tills den dagen då guldet blev till sand i och med upptäckten att Figo var mycket skottberörd. (Vilken surprise, en skotträdd Collie!) Envisa Lisa tillbringade många timmar ute på Skyttecentrum för att vänja den lille stackaren, men till slut fick jag ge upp. Det kostade mer än det smakade och när även spåret inte gick strålande lades brukset på hyllan. I stället tränades Figo en hel massa i lydnad och det gick riktigt fint och hade kanske kunnat fortsätta med det om jag inte tränat för mycket helt enkelt. Jag tränade ganska stereotypt och hela tiden hela moment så till slut orkade inte stackars Figo mera. Besvikelsen var stor hos mig och jag tappade lusten att träna med honom. Vid det här laget hade i alla fall en liten annan krabat kommit in i flocken och nu ägnades i stället denne lille man all min träningstid.

Figo, eller Fego som han många gånger kallas när han har sina konstiga ryck med att inte kunna gå på hala golv mm är numera Olivers och min maskot. Flocken utan Figo är inte densamma och snällare och vänligare hund får man leta efter. Aldrig har han satt sig upp mot någon av oss i familjen och han skulle aldrig komma på tanken att göra något hyss. Sävlig och snäll går han där bakom mig och Oliver, alltid sist på promenaden som en liten farbror. Men han älskar att leka och ha dragkamp och när jag någon gång då och då får ett infall och kör lite lydnad med honom sitter takterna kvar och han är fortfararnde följsam och har snabba ställanden och lägganden.